Kjell Å Modéer: "Die Wende". Reflektioner kring mitt livs paradigmskifte

Minnen av Muren: 30 år sedan 1989

Anförande i anslutning till 30-årsminnet av Murens fall.

Kjell Å Modéer

Prolog

Muren föll den 9 november 1989. Det kom oförutsebart och osannolikt för de flesta och därför samtidigt så dramatiskt, så revolutionärt. I slutet av september samma år deltog vi, en grupp rättshistoriker från Lund och Köpenhamn, i ett kyrkorättshistoriskt seminarium i klosterstiftet Heiligengrabe i norra Brandenburg, DDR. Arrangör var min kollega professorn i rättshistoria i Kiel Hans Hattenhauer och pastor Michael Bunners vid Heiligengeist-Hospital i östtyska Wismar. Hattenhauer var en dörröppnare. Som kristen jurist kunde han agera under radarn. Han förklädde jurister till teologer, och därigenom ansågs de vara politiskt ofarliga. Genom sina kristna kontakter i Wismar, inte långt från murgränsen öster om Lübeck, byggde han och Bunners upp ett vetenskapligt gränsöverskridande nätverk, som på 1980-talet möttes vart annat år på olika platser i DDR, i Wismar, Schwerin, Wolgast.  Jag var med från början.

Mötet i september 1989 var alltså i sig en unik händelse: en unik grupp av öst- och västtyska och skandinaviska kyrko- och rättshistoriker, som i den här unika isolerade och insulära klostermiljön i det socialistiska DDR diskuterade rättshistoriska problem. Dagarna inleddes med vesper i klosterkyrkan för de som ville, nunnorna ägnade sig åt hushållssysslor under våra seminarier, och på kvällarna drack vi Rostocker Bier under stundom högljudda politiska diskussioner. I slutet av juni 1989 hade taggtråden mellan Ungern och Österrike klippts upp, muren eroderade och i början av oktober skulle Gorbatjov ge Erich Honecker den berömda judaskyssen vid DDR:s 40-årsjubileum i Öst-Berlin. Hattenhauers kollega i Halle professor Rolf Lieberwirth hade skickat två av sina adepter, Heiner Lück och Bernd Schildt, till seminariet. Med emfas framhöll de, att muren skulle bestå för all framtid. Den stod där som en garant för säkerheten i Europa.

En och en halv månad senare föll muren. Och den 12 november 1989 fyllde jag 50 år. Jag sa då, och säger det fortfarande, att en bättre födelsedagspresent kunde jag inte få. Det politiska paradigmskifte, som skapades genom murens fall och slutet på det kalla kriget, hade för mig en alldeles speciell mikrohistorisk konnotation. Jag hade 1989 tjugo års erfarenhet av det totalitära DDR. Jag hade vänner och kollegor där. Jag hade personlig erfarenhet av både slivovitz och soljanka, och jag visste under vilka schizofrena och paranoida förhållanden människorna levde med sin återhållna kritik av det socialistiska samhället, som de måste leva i, mitt i kraftfälten mellan Moskva och Washington.

Murens fall blev början på ett paradigmskifte i den europeiska nutidshistorien. För mina östtyska vänner innebar det en anpassning till nya kognitiva strukturer. För många medförde det en kortslutning i systemet. För andra upplevdes det som en ny kolonialisering, för ytterligare andra innebar det helt nya karriärmöjligheter. För mig som en outsider har det varit ytterst berikande att ha få fått vara med om detta och det förändringsarbete som det utifrån min yrkesroll kom att innebära. Om det vill jag gärna berätta.

1.

Jag hade efter min jur.kand.examen 1966 börjat skriva på en avhandling om kungens egna privilegierade domstolar, borgrätter och krigsrätter och geografiskt i hela det tidigmoderna svenska stormaktsväldet med dess provinser i Balticum och Tyskland. 1967 ansökte jag vid Inrikesministeriet i Östberlin om tillstånd att få tillgång till domstolsmaterialet från svensktiden vid Landesarchiv i Greifswald. Efter ett telefonsamtal med byråkraterna i Berlin, fick jag ett sådant tillstånd. Mirabile dictu! Det var troligen för att jag kom från det alliansfria Sverige – och inte från Västtyskland eller något annat ”kapitalistisches Ausland”. Jag förberedde en tio dagars arkivresa att äga rum i juni 1968. Vid universitetets 300-årsjubileum i början av juni var jag marskalk och fick då tillfälle tala med rektorn, farmakologen Werner Scheler från Ernst Moritz Arndt universitetet i Greifswald, och jag förhörde mig med honom om möjligheterna att också kunna bedriva arkivstudier i universitetsarkivet i Greifswald. Han utlovade detta på stående fot. Och veckan före midsommar 1968 reste jag för första gången. bakom järnridån – till min mors oro och förfäran. Hon trodde aldrig jag skulle komma hem igen.

Den Tyska Demokratiska Republik som jag lärde känna var ett andante-samhälle. Det gällde DDR i allmänhet och Greifswald i synnerhet. Staden hade i april 1945 genom borgmästaren Rudolf Petershagen överlämnat sig till sovjetarmén. Inte en bomb hade fallit över den gamla hansastaden. Men 1968 hade tidens tand märkbart börjat gnaga på byggnadsbeståndet. Det var en stad i förfall. Hotellet jag bodde på var ett förkrigshotell, ”Hotel Stadt Greifswald,” Baderstraße 3, där det doftade ömsom sovjetiskt rengöringsmedel, ömsom brunkol och kålsoppa. Jag vaknade på mornarna av att klockan slog i Nikolaikirche, och att bönderna kom längs Domstraße med sina rasslande hästskjutsar över kullerstenarna för att sälja sina varor på torget. Telefonsamtal till Sverige beställdes i receptionen och kopplades via Radio Rügen. I väntan på att bli uppkopplad satt jag i halvtimmar och lyssnade till den partianslutne receptionistens krigsminnen och hans konvertering till den socialistiska enhetsstaten. Det var som att förflyttas 50 år tillbaka i tiden.

Landsarkivet var inrättat i en gammal tegelröd militärkasern vid Martin Andersen Nexö Platz. Allt verkade provisoriskt och primitivt, men arkivföreståndaren Joachim Wächter var mycket vänlig och tillmötesgående, och jag fick tillgång till ett omfattande arkivmaterial om de svenska krigsdomstolarna i Pommern, vilket osorterat och osystematiserat återbördats till arkivet från sin utlokalisering i Polen under kriget. Jag skrev aningslöst en artikel om mitt fynd i detta arkiv i en festskriftsuppsats samma år. Det visade sig bli ödesdigert för arkivföreståndaren. Han var inte medlem i partiet och ställdes inför den fackliga arbetsdomstolen. Han anklagades 1969 för att ha lämnat ut osorterat arkivmaterial (från tidigmodern tid!) till utländska forskare och efter en årslång process fråntogs han ledarskapet. Kyrkan kom honom till räddning och 1974 blev han blev i stället arkivarie vid stiftsarkivet i Greifswald.

Flera kvällar bjöd Joachim Wächter mig på Abendbrot tillsammans med sin familj. De hade en lägenhet vid sidan av arkivet i militärkasernen. Wächter var mycket öppen och tydlig beträffande sitt politiska utanförskap, han var vänlig och gästfri på ett sätt som bidrog till att vagga in mig i en trygghet att allt egentligen var som hemma i Lund.

Jag besökte också universitetsarkivet, som var inrymt i första våningen på universitetets huvudbyggnad från 1750-talet. Där lärde jag känna universitetsarkivarien Manfred Herling, inte heller han var medlem i ”partiet”. Manfred med sin kategoriska integritet kom att bli och är fortfarande 86 år gammal min bäste vän i Greifswald. Det var genom honom jag lärde känna DDR inifrån.

 Helt aningslös var jag beträffande umgängesformerna i den totalitära staten. Flera kvällar gick jag till Clubhaus der Universität och åt en ”Strammer Max” och drack öl. Att jag kom från det kapitalistiska utlandet framgick inte minst av att jag var klädd i en jeanskostym, som inte kunde undgå uppmärksamhet i förhållande till den genomgående sovjetinspirerade konfektionen hos greifswaldsborna. Efter några dagar kom en jämnårig man fram och presenterade sig som sjukvårdare. Han frågade om han fick slå sig ner. Också han hade jeans, som han fått av västtyska släktingar, och han berättade öppet om sitt motstånd mot socialismen och om sina familjekontakter med väst. Vi hade flera trevliga samtal. När jag i oktober 1968 kom tillbaka till Greifswald på väg till de västtyska rättshistorikerdagarna i Münster tog Manfred mig avsides och sa att han hade hört att jag hade umgåtts med sjukvårdaren. Det borde jag fortsättningsvis undvika. Det var min första direkta påminnelse om Stasi. Manfred lärde mig elementa om hur man skulle bete sig i en genomkontrollerad stat.

Varför berättar jag om detta? För att markera att långt i från alla var partianslutna och positiva till regimen. Och att de som valde utanförskapet fick betala ett högt pris. Deras barn fick inte tillgång till önskade gymnasieplatser och själva fick de försiktigt förhålla sig till sin omgivning i detta helt paranoida samhället. Å andra sidan innebar medlemskapet i det socialistiska enhetspartiet betydande fördelar. En tredje vän till mig, arkivdirektorn vid Stadsarkivet i Stralsund Herbert Ewe är ett bra exempel. Han var en fascinerande kreativ och produktiv människa. Han var en flitig författare och en betydande entreprenör. Han var den drivande beträffande restaureringen av Johanniskloster som kulturhus i Stralsund. Han blev hedersdoktor i Greifswald och Ehresbürger i Stralsund. Partitillhörigheten betydde mycket för hans legitimering i lokalsamhället. Jag uppfattade det inte som att han var djupt förankrad i partiet. Han var vad man skulle kunna kalla ”kultursocialist” – på samma sätt som vi i dag talar om kulturkristna om alla de som utan att delta i gudstjänstlivet betalar den årliga avgiften till Svenska kyrkan. Men partitillhörigheten gav honom legitimitet och öppna dörrar till beslutsfattarna.  I tjugo år var dessa tre arkivarier mina främsta vänner, informatörer och kulturbärare i DDR.

Mina upplevelser av DDR fick också betydelse för min yrkesroll. Mellan åren 1983 – 1989 var jag Håkan Westlings prorektor. Han delegerade generöst två av 1980-talets mest viktiga universitetsfrågor till mig: Internationalisering och datorisering. De västeuropeiska universiteten gick ju i fronten för att perforera järnridån och att möjliggöra för unga människor vid universiteten att lära känna varandra och att skapa möjligheter för student- och lärarutbyten också på andra sidan järnridån. Bolognadokumentet 1988 och skapandet av Erasmusprogrammen är exempel på detta. Redan 1985 föreslog jag att Lunds universitet skulle träffa ett samarbetsavtal med universitetet i Greifswald. Håkan var positiv och jag åkte till Greifswald med rektorskedjan i bagaget för att i samband med att litteraturvetaren och nordisten Arthur Bethke installerades som universitetets rektor officiellt underteckna ett första samarbetsavtal. Målsättningen var att ge främst doktorander och postdoc-s möjligheter att komma till Lund på ett studieutbyte – men också lärarutbyten möjliggjordes.

Avtalet vidgade mitt nätverk till ett antal dekaner och internationella sekreterare. De kom till Lund, och vi åkte till Greifswald. Artur Bethke kom 1986 till Lund och inbjöd Håkan Westling och mig att komma till Greifswald. Håkan sa, att hen kom gärna om han fick segla dit. Det ordnades och om den minnesrika resan har Håkan skrivit ett kapitel i sin sista minnesbok (Mossiga minnen. Bild & Media AB: Lund 2018, 79 ff).

Manfred Herling, som hade introducerat universitetshistorien för Olof Palme vid dennes officiella besök i Greifswald i juni 1984, presenterade nu densamma för oss i en imponerande utställning. Både Håkan och jag var angelägna om att ge Manfred möjlighet att komma till Lund på ett tre veckors studiebesök. Han hade aldrig varit utanför östblocket och var mycket tveksam till en sådan resa. Han ville inte tillhöra die Reisekader med redovisningstvång av resan till partiet/Stasi. Men till min stora glädje antog han till slut inbjudan och kom till Lund den siste oktober 1989 och inkvarterades på universitetets gästhem på Finngatan. Perfekt! Då kunde han också vara med och fira min 50-årsdag.

Den 9 november var Manfred hemma hos oss på middag, och efteråt slog vi oss ner för att se Aktuellt på TV. Och där kunde vi häpna bevittna murens fall. För Manfred blev en fullständigt traumatisk upplevelse. Han var för första gången på andra sidan muren och så upplever han dess fall i svensk TV. Ofattbart! Men samtidigt innebar det faktiskt att också hans hustru Renate nu hade möjlighet att komma till Lund.  Jag tog på måndagen kontakt med svenska ambassaden i Östberlin och utbad mig om ett visum för henne. Inga problem. Problemet var bara hur hon skulle komma till Berlin. Alla skulle ju till Berlin! Men det mest otroliga blev verklighet, lördagen den 17 november 1989 kunde vi stå på Lunds Central och möta Renate, som kom med nattfärjan från Sassnitz.

2.

Det var förvisso ett paradigmskifte och om det ska resten av mitt anförande handla. Under tiden mellan den 9 november 1989 och den 3 oktober 1990 ömsade Tyskland skinn. Det blev den sk oblodiga revolutionen – framför allt för de 17 miljoner människor som bodde i vad som för framtiden skulle kallas ”de nya förbundsländerna”.  Tyskland återförenades. Den västtyska grundlagen, die Grundgesetz, som garanterade rättsstaten, kom att gälla också i fd. DDR.   Det var inte västtyskarna som skulle anpassas, det var östtyskarna. Inte undra på att man kom att tala om ”die Wessis” och ”die Ossis”. För de östtyska juristerna blev denna förändring radikal. De hade varit vana vid en Telefonjustiz, där. man kunde konsultera de politiska krafterna innan man tog beslut. Nu skulle juristerna stå självständiga under lagarna.

Den amerikanska rättssociologen Inga Markovits gjorde vad jag aldrig fick gjort och som jag flera gånger ångrat. Hon åkte i september 1990 från sitt universitet i Austin/Texas till Östberlin och satte sig i Berliner Amtsgericht i Moabit och följde de östtyska domarnas professionella avveckling under den sista månaden av DDR. Hon följde hur domarna fann sin verksamhet alltmer verklighetsfrämmande. För varje dag kläddes de av ett stycke av sin professionalitet. De visste att efter den 3 oktober var deras kunskap värdelös. Inga Markovits har skrivit en bok om denna avprofessionalisering, die Abwicklung (C.H.Beck, München 1993). Det är ett utomordentligt intressant tidsdokument.

Överhuvudtaget kom de östtyska juristerna att bli föremål för en hård kommissionsutvärdering av sina västtyska kolleger. Majoriteten av dem kom inte igenom det nålsögat och fick söka sig nya vägar. Ett antal lyckades få anställning genom kontakter på advokatbyråer i väst, andra åter försökte sätta sig på skolbänken och genom en sprutlackering i ”västtysk” rätt kvalificera sig för rättsstaten. Men förändringen gällde inte bara kunskap, den gällde också förtroende och kultur. 40 år av östtysk politisk kultur hade satt sina spår. Och det fanns inga kompromisser.

Gemensamt verkade de tyska universiteten för att i de nya förbundsländerna återinföra forskningens och utbildningens frihet, att avpolitisera högskoleväsendet och att ovidkommande hänsyn skulle prägla rekryteringspolitiken.

I DDR hade inte funnits något större intresse för juridik. Det fanns tre juridiska fakulteter i Berlin, Halle och Leipzig. I både Rostock och Greifswald hade fakulteterna upplösts 1946. När Håkan Westling och jag mötte den östtyske ställföreträdande utbildningsministern Günter Heidorn i Östberlin 1987 ställde han frågan om Lunds universitet kunde vara behjälplig med utbildning i förvaltningsrätt. Det var inte bara på grund av att den svenska förvaltningsrätten i välfärdsstaten ansågs vara förebildlig, utan framför allt för att det var ett totalt försummat område i DDR, vilket Heidorn också medgav.  Efter die Wende krävdes alltså inte bara en sanering utan också ett nytt regelverk.

Många västtyska universitetsprofessorer ställde sig till förfogande för att ”lyfta” kompetensen i fakulteterna i de nya förbundsstaterna. Man talade om ”de flygande fakulteterna” som spelade en viktig roll i rekonstruktionsarbetet.

I Bonnrepubliken hade man 1987 upplevt den upprörande Historikerstriden om det tyska folkets ansvar för konsekvenserna  av Nazitiden. Den färska erfarenheten blev avgörande för den västliga uppgörelsen med det nära förflutna också beträffande DDR. Bara ett exempel. Dieter Simon, i början 90-talet ordförande i Wissenschaftsrat och tillika direktor för Max Planck institutet för europeisk rättshistoria i Frankfurt, blev den som fick uppgiften att genomföra evalueringen av den genompolitiserade östtyska Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Det innebar en brutal sågning av denna omfattande centrala forskningsinstitution och samtidigt en total rekonstruktion 1992 av det som i dag heter die Berlin-Brandenburgische Akademie der Wissenschaften.

Mitt första möte med Greifswald efter murens fall i februari 1990 indikerade att en revolution ägt rum ”hinter den Gardinen”.  Redan då talades om återförening och en uppgörelse med det förflutna. En radikal verklighetsfrämmande grupp föreslog att Pommern skulle återförenas inte med Tyskland utan med Sverige (!). Mest påtagligt var att alla politrukerna hade försvunnit, de var som uppslukade ur jorden. Alla på ledande funktioner på universitetet hade gått under jorden, inklusive ”Rote Lisa” – ledaren för Stasi i Greifswald.   

Samtidigt hade teologerna omedelbart efter die Wende skjutit fram sina positioner. Vid Humboldtuniversitetet i Berlin hade den omstridde praktiske teologen Heinrich Fink 1990 valts till rektor. I Greifswald valdes teologen Hans Jürgen Zobel, professor i Gamla testamentet till den förste rektorn på senvåren 1990. Han engagerade sig också för kulturpolitiken som Landtagsabgeordneter i Mecklenburg-Vorpommern.

Samma politiska intresse visade också kyrkoherden i Levenhagen väster om Greifswald, Norbert Buske. Han hade som kyrkohistoriker och präst levt ett tillbakadraget liv i sin lilla landsförsamling under DDR-tiden men dök nu upp som gubben i lådan. Också han tillhörde från 1990 CDU-lantdagen i Mecklenburg-Vorpommern och från 1991 ordförande i rättsutskottet. Han blev en viktig aktör i förnyelsearbetet.

Också Joachim Wächter fick genom die Wende eine Ehrenrettung och fick en framträdande roll inte bara inom den Luthersk-evangeliska kyrkan i Vorpommern utan också i sällskapet för pommersk historia, där han från 1990 ledde avdelningen för Vorpommern, som snabbt utvecklades till den mest aktiva och blommande. Samma år, 1990, valdes han också in i styrelsen för Historischen Kommission für Pommern.

Det var en helt pånyttfödd och lycklig Joachim Wächter jag mötte på det första colloqium om pommersk historia, som ägde rum i mitten av november 1990 med titeln ”Pommern – Geschichte, Kultur, Wissenschaft” med närmre 50 referenter, däribland Sverker Oredsson från Lund, som talade över ämnet ”Varför ingrep Sverige i 30-åriga kriget?”

Sverker Oredsson tillhörde de lundensiska historiker som efter die Wende utvecklade ett samarbete med historikerna i Greifswald, och också ett vänortsavtal mellan städerna Lund och Greifswald. Under DDR-tiden hade ett antal andra lundahistoriker med anknytning till arbetshistoria, Lars Olsson, Lars Berggren och Lars-Arne Norborg deltagit i detta gemensamma utbyte med Greifswald.

Redan i sitt installationstal som rektor hade Hans Jürgen Zobel uttalat att universitetet skulle återinrätta den juridiska fakulteten. I mitten av september 1990, alltså före återföreningen, hade en kommission för ändamålet tillsatts.  Det mesta och mest effektiva understödet fick universitetet från rättsvetare och ekonomer vid universitetet i Osnabrück, vilken stad också var vänort med Greifswald. Kommissionen fick en klar slagsida med ledamöter från Osnabrück. Också den verkställande ordföranden i kommissionen, professor Karl Ulrich Meyn kom därifrån. En tredjedel av ledamöterna kom från Greifswald och bland de övriga utsågs Hans Hattenhauer från Kiel och jag från Lund till ledamöter av kommissionen.  Arbetet var verkligen effektivt. Målet var att fakulteten skulle börja verka redan vårterminen 1991. I oktober utlystes de tolv lärostolarna och den 25 februari öppnades fakulteten vid en traditionell festakt i universitetets aula. 149 studenter immatrikulerades. Det var en mycket märklig rituell akademisk upplevelse. Inte bara rektor utan alla fakultetsdekanerna var skrudade i sina fakultetstalarer, som inte varit använda sedan nazitiden. De såg alla minst sagt mossbelupna och malätna ut. Osnabrück-fakulteten dominerade också festakten. Jag anmälde, att jag gärna som representant för det sydsvenska partneruniversitetet gärna ville säga några ord om rättens pluralitet och internationalisering i det nya Europa, men det tyckte inte Meyn var en bra idé.

Den nya fakulteten sammansattes alltså av västtyska jurister, huvudsakligen från Osnabrück, men Hans Hattenhauer lyckades också placera ett par av sina hemma i Kiel svårplacerade adepter vid fakulteten. Problemet var naturligtvis kompetensen. Den unga generationen av visserligen disputerade – men icke nödvändigtvis habiliterade – jurister fick en unik möjlighet att få en tjänst inte bara i Greifswald utan överhuvudtaget vid de juridiska fakulteterna i de nya förbundsländerna. De två nyöppnade juridiska fakulteterna i Mecklenburg-Vorpommern – i Rostock och Greifswald – har arbetat under svåra förhållanden. Åtskilliga professorer såg de perifera fakulteterna som språngbrädor mot de mer etablerade fakulteterna i ex.vis Freiburg, München, Heidelberg och Hamburg. I vissa ämnen stannade de stagnerade forskarna kvar och lade en död hand över sina ämnen.

Epilog

Avslutningsvis något om konsekvenserna av die Wende. Hösten 1991 upplevde jag ett månadslångt studieuppehåll vid Max Planck Institutet i Frankfurt. Årets ord var die Besser Wessis. Åren efter die Wende var det fortfarande i någon mening Bonnrepublikens kultur som rådde. Men beslutet att flytta huvudstaden till Berlin inledde integreringen.

Själv kom jag successivt alltmer i kontakt och samarbetade med en yngre generation historiker i Greifswald, alla med något undantag (stadsarkivarien i Wismar Nils Jörn) med bakgrund i Väst. Det gällde framför allt professorerna Erk Volkmar Heyen i offentlig rätt och förvaltningshistoria, historikern Michael North med Ostseeraum som en av sina specialiteter och framför allt professorn i nordisk historia Jens Olesen, som med stor kraft och entusiasm skapade en fruktbar miljö i nordisk historia.

När jag i november 1975 disputerade på en avhandling med titeln Gerichtsbarkeiten der schwedischen Krone im deutschen Reichsterritorium 1630 – 1657, var det på sin höjd en handfull engagerade som läste min avhandling på tyska. Men efter die Wende fick avhandlingen en ny läsekrets. Tillgången till arkiven och intresset för den tidigmoderna historien medförde att avhandlingen i dag röner större intresse än för snart 45 år sedan. Den tematik jag behandlade har i dag följts upp i ett par tre tyska avhandlingar.

Varje revolution har både vinnare och förlorare. Dee verkliga vinnarna var 1989 års ungdomsgeneration. När muren föll åkte de omedelbart över till väst och köpte en begagnad Volkswagen. De fick en större arbetsmarknad och gick framtiden till mötes.

Annorlunda var det med 55+ generationen. Där var det många som inte kunde anpassa sig till de nya förhållandena. I polisstaten var det ordning och reda, menade de. Alla visste spelreglerna och anpassade sig till dem oavsett om man var med i partiet eller ej.

Vi sade 1990 att de skulle ta minst en generation innan öst och väst hade vuxit samman. Det vi upplever i dag, 30 år senare, är att det nog kommer att ta tre generationer. Den politiska polariseringen i östra Tyskland är ett tragiskt exempel på detta.

Själv har jag säkert en tämligen diger akt i Stasiarkivet i Berlin. Jag har inte velat öppna den. Jag vill inte veta om någon av mina vänner från DDR-tiden varit informant till Stasi. Inte än i alla fall….

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny doktorand i Stockholm

Våren 2019 påbörjade Andreas Knutsson forskarutbildning i rättshistoria i Stockholm.

Andreas beskriver sitt projekt så här:

”Mitt avhandlingsprojekt handlar om offentligt och privat i rättssystemet och hur den här systematiska distinktionen har vuxit fram. Det övergripande syftet med avhandlingsprojektet är att undersöka de teoretiska och praktiska förutsättningarna för den här uppdelningen. Den juridiska systematiken studeras därför ur två olika synvinklar: Å ena sidan ska förhållandet mellan offentlig rätt och privaträtt studeras med utgångspunkt i den samhälleliga kontexten inklusive rättsordningen, å andra sidan hur den juridiska doktrinen förstått utvecklingen och framställt den systematiska uppdelningen såsom vi känner den idag.

Projektet kan förväntas ge ny kunskap om den rättsliga systematikens bestämning och funktion. Förhoppningen är att avhandlingen på så vis kan komma att – såväl ur ett pedagogiskt som ur ett metodologiskt perspektiv – belysa utvecklingen av systematiseringsgrunderna i den svenska rätten, samt utgöra ett bidrag till diskussionen om kopplingen mellan juridisk systematik och juristens rättstillämpningsproblem, d.v.s. den gällande rätten betraktad såsom ett kunskapsproblem.

Avhandlingsprojektet genomförs i hägnet av studiet av rättsvetenskapens och den juridiska metodlärans historia.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Journal Rechtsgeschichte – Legal History 27 (2019) is now available!

A close associate of the Max Planck Institute for European Legal History for many years, the first article in the new issue of the Rg is also one of António Manuel Hespanha’s very last publications. Unfortunately, he passed away only a few weeks before the publication of this issue. His contribution summarises the prosopographical work on Portuguese lawyers of the early modern period that have been carried out in the last three decades. The second essay in the Research section is by Jean-Louis Halpérin. It deals with the surprising connection of criminal law and the law of nations at German-speaking universities from the 16th to the early 20th century – long before the advent of international criminal law. The starting point of the first thematic topic (Focus ”Tridentine Marriage”) is the Council of Trento (1545-1563). Ten authors examine the effects and implications of the marriage law reforms enacted by the council in a variety of different regions around the world (Europe, Pakistan, Japan, the Philippines, Latin America) up to the 19th century.

To mark the 100th anniversary of the Weimar Constitution, the Focus section ”Translating Weimar” addresses its transnational resonance. Five contributions analyse local perspectives from Asia, Latin America and the Common Law World. This year’s Forum takes a closer look at two books, namely the handbooks on legal history published last year by Oxford University Press. Focusing on specific themes related to their own research interests, researchers from our institute have reviewed the volumes and offered their own comments to the discussion on the status of the discipline. Luckily, the book review section treats more than just two books. As always, the books have been published within the past two years and are discussed in order to facilitate the transfer of knowledge beyond linguistic, regional and historical borders. Finally, Anette Baumann shares her observations on the evidentiary inspection practices of the Reichskammergericht (1495-1806), and she has selected a number of inspection maps (Augenscheinkarten) to illustrate the print edition of the journal.
In keeping with the long-standing tradition, this issue of the Rg is available both in print (Verlag Klostermann) and online in Open Access on the journal’s new website.

Rg27 cover

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Rättshistoriker hedersdoktor i Lund

Den 24 maj promoverades Heikki Pihlajamäki till hedersdoktor vid Juridiska fakulteten i Lund. Heikki Pihlajamäki är professor i komparativ rättshistoria vid Helsingfors universitet. Stort grattis!

https://www.lu.se/article/hedersdoktorer-vid-juridiska-fakulteten-2019

61377277_2271205236479830_1964928120372854784_n

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nya band i Rättshistoriskt bibliotek

Två nya böcker har publicerats i Rättshistoriskt bibliotek.

Hela serien Rättshistoriskt bibliotek finns här.

Böckerna kan köpas bl.a. via Jure.

RB 73

ADAM CROON, Jura Novit Curia. En rättsgenetisk undersökning av den juridiska metodlärans utveckling under 1800-talet. Stockholm 2018. 256 s. Inb.

Principen om jura novit curia (domstolen känner rätten) är en sedan länge accepterad princip i svensk rätt. Den anses idag inne­bära att domstolen skall grunda sin dom på gällande rätt. Få begrepp torde vara av större betydelse för svenska juristers arbetssätt och självförståelse än gällande rätt. Utredningen och fastställandet av den gällande rätten bildar navet i all juridisk verksamhet, eftersom den utgör målet för juristens kunskapssökande. Trots den centrala plats som begreppet intar i den juridiska metodläran är dess innebörd och betydelse för den svenska juristrollen svårfångad. En fördjupad förståelse av begreppet gällande rätt förutsätter en rättshistorisk under­sök­ning av drivkrafterna bakom begreppets uppkomst och utveckling, då det har sina rötter i det tidiga 1800-talets rättspositivism. Med principen om jura novit curia som replipunkt belyses i denna bok den rättshistoriska process som ledde till att begreppet gällande rätt fick sin centrala roll i den svenska juridiska metodläran.

RB 74

MATS KUMLIEN, Professorspolitik och samhällsförändring. En rättshistorisk undersökning av den svenska förvaltningsrättens uppkomst. Stockholm 2019. 309 s. Inb.

Hur uppstår en akademisk disciplin? Hur skapas rättsvetenskapliga begrepp och principer?

Regler om förvaltning har funnits länge. Förvaltningsrätt som självständig akademisk vetenskap är däremot en sen företeelse som först under perioden 1840-1940 etablerade sig vid lärosätena i Uppsala, Lund och Stockholm. Det sammanföll med att Sverige förändrades från ett fattigt och trögrörligt jordbrukssamhälle till en industrialiserad och kollektiviserad välfärdsdemokrati.

Förvaltning och reformlagstiftning expanderade, staten ökade resurserna till universiteten samtidigt som rättsvetenskapens företrädare började fokusera på strikt avgränsade områden. Boken beskriver hur en handfull juristprofessorer samordnade en spretig massa av administrativa regler och domstolsavgöranden, inom bland annat socialrätt, näringsrätt och politirätt, till ett system av övergripande begrepp och principer under rubriken ”allmän förvaltningsrätt”.

Politik och rättsvetenskap var formellt skilda, men i praktiken tätt sammanflätade. Många professorer var politiker och långt ifrån neutrala, inte heller alltid eniga, i sina vetenskapliga slutsatser om den svenska förvaltningsrättens uppbyggnad och ändamål. Juridiken samspelade här med strukturella förändringar men även med utländska impulser.

Förebilder från utlandet, främst Frankrike och Tyskland, anpassades till ”det svenska rättsarvet”, till inhemska traditioner som hade konsoliderats under 1600-talet och som ännu i 2000-talet återfinns inom hela den svenska offentliga sektorn. Avvägningen mellan svenskt och utländskt under första hälften av 1900-talet har därför flera beröringspunkter med senare tiders diskussion om implementeringen av EU-rätten.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Professor Miloš Vec föreläser i Stockholm den 29 april

Föreläsningstips från professor Marie Sandström vid Juridiska fakulteten i Stockholm!

Juridiska fakulteten har inbjudit Miloš Vec att måndagen den 29 april kl 14 i Bergsmannen (plan 7 i Aula Magna) hålla en gästföreläsning om det ödesdigra Versailles-fördraget. Föreläsningen kommer att hållas på engelska.

Vec kommer också att samma dag hålla ett seminarium om staternas grundrättigheter i folkrättens historia. Seminariet börjar kl 10 och hålls i Kungsstenen (plan 7 i Aula Magna). Seminariet kommer att hållas på engelska.

Miloš Vec är professor i europeisk rätts- och konstitutionell historia vid universitetet i Wien, där han bland annat undervisar i rättshistoria, folkrätt och juridisk metodlära. Hans forskningsfält spänner över flera områden, såsom den juridiska metodlärans och rättsvetenskapens historia, konstitutionell rättshistoria och multi-normativitet. Därutöver har han under många år ägnat sig åt banbrytande forskning inom folkrättens historia.

Alla intresserade är hjärtligt välkomna! Ingen anmälan är nödvändig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

“Legal History for PhD Students in Law” (7,5 ECTS): doktorandkurs i Uppsala under våren 2019

Under våren 2019 ges en doktorandkurs på temat ”Legal History for PhD Students in Law” på Uppsala universitet. Kursansvarig är docent Bruno Debaenst (Uppsala). Övriga medverkande är jur.dr. Martin Sunnqvist (Lund), docent Elsa Trolle Önnerfors (Lund), professor Marie Sandström (Stockholm), professor Heikki Pihlajamäki (Helsingfors), docent Marianne Dahlén (Uppsala) samt PhD fellow Stefan Huygebaert (Ghent). Ett femtontal forskarstuderande från olika nordiska universitet kommer att delta.

20190311 program PhD Day 10 April 2019

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar