Professorn i rättshistoria Michael Stolleis, Frankfurt am Main, har gått bort efter en kortare tids sjukdom. Han var ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund sedan 1992.

Michael Stolleis tillhörde barnen till den krigsgeneration som upplevde nazismen och krigets brutala våld. Hans generation fick istället växa upp i fred, frihet och välstånd i det västra Tyskland. Han har själv berättat om sitt första möte som fem-sex åring med sin far borgmästaren i Ludwigshafen, när denne efter år i sovjetisk fångenskap kom honom till mötes mellan vinstockarna i familjens vingård i Rheinland-Pfalz. Det var ett paradigmatiskt möte med det förgångna. Det präglade hela hans vuxna liv. Det blev hans passion. Det blev en förpliktelse för honom att utforska Tysklands korta kaotiska 1900-tal från 1914 till 1990.

Michael utbildade sig först till vinodlare men studerade sedan liksom fadern juridik, först i Heidelberg och Würzburg och sedan i München. Hans efterkrigsgeneration, dvs. den som studerade juridik i Tyskland på 1960-talet, blev alltmer medveten om sina professorers politiska anpassning under Hitlerregimen. Han upplevde de sk. ringföreläsningarna i München 1968, då studenterna krävde att professorerna från katedern skulle redogöra för sina ställningstaganden under nazitiden. Där började också den uppgörelse med det förflutna, som följde honom genom hela livet.

Han behandlade nazitiden redan i sin doktorsavhandling 1973. Den behandlade uttryck om det allmännas bästa i den nazityska rätten (Gemeinwohlformeln im nationalsozialistischen Recht, 1974). Det var en kritisk språkanalys i filosofen Ludwig Wittgensteins anda. Avhandlingen blev uppmärksammad, men det ifrågasattes om nutidshistoria verkligen var rättshistoria.

Den som i hög grad inspirerade honom – också metodologiskt – var hans Doktorvater, den svenske rättshistorikern Sten Gagnér, som sedan mitten av 1960-talet var professor i München. Gagnér hade runt sig samlat en växande skara doktorander, vilka alla avslutade sina karriärer som professorer i rättshistoria. Sten hade en i Bayern artfrämmande och informell ”svensk” stil. Han talade tyska på sjungande dalmål, och han duade alla vid de vidsynta, öppna och stimulerande onsdagsseminarierna under takåsarna vid Professor Huber Platz. Han var också teoretiskt medveten. ”Det var genom honom och de erfarenheter han förmedlade som jag lärde mig vad rättshistoria kan vara”, noterade han gärna. Inte minst diskussionerna vid postseminarierna med öl och sång var oförglömliga. Han tillhörde Stens bästa vänner, och efter dennes bortgång förvärvade han Stens omfattande bibliotek till Max Planck-institutet i Frankfurt.

År 1974 fick Michael Stolleis en ledig professur i rättshistoria vid Frankfurtfakulteten. Där fanns en liberal och progressiv miljö, och fakulteten utvecklades på 1970-talet strategiskt till ett rättshistoriskt Mecka. Det blev en viktig mötesplats för oss nordiska rättshistoriker. Där hade 1965 inrättats ett Max Planck Institut för europeisk rättshistoria, och i fakulteten fanns flera då unga, idag namnkunniga professorer i rättshistoria. Michaels ämnesområde blev den offentliga rätten, dess rättshistoria samt socialrätt och kyrkorätt, ett ämne han som assistent studerat för den kände kyrkorättsprofessorn Axel von Campenhausen i München.

Som rättshistoriker bröt Michael att ny mark. Privaträttens historia hade i Tyskland traditionellt varit dominerande inom ämnet – med Helmut Coing och Franz Wieacker som de mest lysande företrädarna. Michael valde istället den offentliga rättens historia som sitt forskningsområde. Den moderna socialrätten med bakgrund i den Bismarckska sociallagstiftningen visade på nutidshistoriens betydelse som förklaringsmodell. I fyra volymer redogjorde han för den offentliga rättens historia i Tyskland från tidig modern tid till Tysklands återförenande 1990 (Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland, 1989–2014). Det arbetet har blivit en klassiker och har översatts till ett antal främmande språk.

Det var i det sammanhanget jag i slutet av 1970-talet lärde känna Michael. Båda var vi sysselsatta med den tidigmoderna tyska statsrättens tänkare, jag med Hugo Grotius, han med Hermann Conring. I början av 1980-talet gjorde lärare och studenter i rättshistoria i Lund en bildningsresa till Holland och Tyskland. I Frankfurt höll Michael en minnesvärd föreläsning för oss om den nationalsocialistiska rätten. Han hade då nyligen publicerat sin omfattande artikel om detta ämne i Handwörterbuch zum deutschen Rechtsgeschichte. Mötet med Michael blev för oss alla resans stora behållning. Det var inte bara vi som fångades av ämnet. I dag säger man i Tyskland att det var denna välskrivna artikel, som blev katalysatorn till de västtyska juristernas uppgörelse med det nära förflutna. Den diskursen med dess Historikerstrid (1986–87) präglade den tyska rättsvetenskapen decennierna före millennieskiftet och den har ännu inte klingat ut. Med sitt arbete Law under the Swastika (Chicago University Press 1999) – också översatt till tyska (!) – uppmärksammades denna hans forskning internationellt. Han var också aktiv vid etablerandet av ämnet juridisk samtidshistoria, Juristische Zeitgeschichte, som 1993 fick en egen professur i Frankfurt, och som i dag globalt utvecklats till ett viktigt forskningsområde. Så sent som 2014 summerade han sin forskning om hur den tyska rättsstatens institutioner förhållit sig till skilda politiska system och deras makrokriminalitet (Nahes Unrecht, fernes Recht: Zur Juristischen Zeitgeschichte im 20. Jahrhundert 2014).

Året efter den tyska återföreningen, 1991, blev han direktor för Max Planck Institutet för europeisk rättshistoria i Frankfurt. Samma år fick han också den tyska forskningsstiftelsens stora och prestigefyllda Leibniz-pris, vars medel han valde att oavkortat använda till att stipendiera östeuropeiska rättshistoriker som då hade befriats från det totalitära oket. På Max Planck institutet mötte vi under hela 1990-talet unga kollegor från Baltikum till Balkan som där med rättshistorien som instrument inkluderades i transformeringen från auktoritära orättsstater till demokratiska rättsstater i det senmoderna Europa. Särskilt månade han om de yngre forskare med bakgrund i DDR som skulle integreras in i det tyska akademiska befordringssystemet.

År 1995 fick Michael ett större anslag från Riksbankens jubileumsfond med placering i Lund. Under våren och försommaren detta år verkade han i Lund. Under den tiden blev en stor del av manuskriptet till tredje delen av den offentliga rättens historia om Weimarrepubliken och Hitlerregimen färdigt. Det var samma år som den Europeiska Unionens tillkomst och forskningen vid Max Planck-institutet för europeisk rättshistoria blev alltmer central och betydelsefull under hans ledning. Han startade bland annat en sommarskola för unga europeiska rättshistoriker som under senior ledning fick presentera sina avhandlingsprojekt. I dag har det initiativet avknoppats till ett europeiskt forum för unga rättshistoriker som möts i Frankfurt varje år.

Michael ledde institutet framgångsrikt i närmre 20 år fram till sin pensionering 2009. Under denna tid initierades och genomfördes under hans ledning ett antal viktiga forskningsprojekt – flera dessutom av tvärvetenskaplig karaktär. Han lade också ner mycken kraft på att ge institutet nya lokaler vid Hansaallee i anslutning till universitetets nya campus i centrala Frankfurt och han deltog i utformningen av den nya byggnaden från början till slut.

Han åtnjöt i hög grad forskarsamfundets uppskattning. Han utsågs till hedersdoktor vid fyra universitet med början i Lund 1999. Därefter blev han hedersdoktor i Toulouse (2002), Padua (2004) och Helsingfors (2010). Han var ledamot av ett stort antal internationella vetenskapsakademier och mottog flera stora forskningspriser. Han nominerades också som domare till författningsdomstolen i Karlsruhe, men han avböjde. Det var som direktor för Max Planck Institutet han såg sitt kall.

Michael var högt bildad och lärd, hans kunskap verkade bottenlös, men han var samtidigt opretentiös. Dessutom var han en lysande föreläsare. Till Norden och Sverige återkom han åtskilliga gånger som både gästföreläsare och symposiedeltagare. På senare år framträdde han också som en framstående essäist och berättare utifrån rättshistoriska fall och händelser (Margarethe und der Mönch: Rechtsgeschichte in Geschichten, 2015).

Han hade en osviklig moralisk kompass. Det kom inte minst till uttryck i hans åtskilliga inlägg i aktuella rättspolitiska debatter i Feuilleton-avdelningen i Frankfurter Allgemeine Zeitung eller Die Zeit. Hela tiden yttrade han sig mot Tredje rikets eller DDR:s mörka klangbotten.

Han bar ärkeängeln Michaels namn. Det var i hög grad passande. Han kämpade ständigt med vågskålen i den ena handen och det brinnande svärdet i den andra, för den goda rätten mot den onda orätten. Den metaforiken omsatte han i mycket av sin gärning.

Michael Stolleis skulle i sommar ha fyllt 80 år. Sista gången han var i Lund var vid ett symposium i anledning av universitetets 350-årsjubileum 2017. Varje år när han fått Vetenskapssocietetens Årsbok hörde han av sig med kommentarer. Genom hans bortgång har nordiska rättshistoriker förlorat en kär vän, en framstående och generös kollega och en professionell förebild. Hade han tillhört en äldre professorsgeneration hade han markerat sin höga plats och rang i den akademiska hierarkin. Men han tillhörde en yngre generation som präglats av efterkrigstidens demokratiideal och 1968 års studentrevolter och som karakteriserats av en befriande distans till allt vad akademisk högfärd heter. Han var Michael.

Han fattas oss, samtidigt som vi känner stor tacksamhet över att i mer än fyrtio år ha varit hans vän och kollega.

                                                                              Kjell Å Modéer